Skogsfinnar flyttade från mellersta och östra delar av Finland på 1500- och 1600-talet. Dessa skiljde sig från sina västliga landsmän bl.a. på näringssättet. Östfinnar var svedjebrukare och västfinnar var åkerbrukare. Största skilnaden mellan dessa är att svedjebrukaren måste föflytta sig med jämna mellanrum, medan åkerbrukaren odlar samma åkrar generation efter generation. Västfinnen bygde sitt hus av sten medan östfinnen använde timmer som byggmaterial.
Forskarna tror sig veta ganska mycket om orsakerna till den här folkförflyttningen. Östfinnar var inga emigranter eftersom Finland och Sverige var ett och samma rike. Man har räknat med att mellan åren 1580 – 1630 flyttade ca 20 000 personer till Bergslagen och Dalarna. Sedemera flyttade man mera västerut och finnkolonisationen nådde norska gränsen i mitten på 1600-talet. I Finland var det ont om lämpliga svedjemarker och det var en orsak till flyttningen. Skatterna var också höga när östgränsen hotades ständigt och Olovsslott fick rustas upp jämt. Dessa gränstrakter var också oroliga och rövarbanden besökte finnarnas byar ofta. I Mellan-Sverige var det obebodda granskogar som lämpade sig till svedjebruket. Man ville ha också bosättningar till dessa områden och kronan lockade dit bosättare med skattefriheter. Enligt vissa forskare var antalet finnar bara ca 10 000 men de finns också som sägar att det kom 40 000 personer från Finland till Sverige.
Att vara svedjebonde betyder att man kan terrängen väl. Man måste hitta ett ställe i granskogen där marken innehåller stora mängder näring. Man fäller skogen och låter den torka ett eller flera år. Man bränner alla kvistar och träd i midsommartid. Hela byn eller gården deltar arbetet. Man sår svedjan medan marken är varm. Om man vill ha en bra skörd bör regnet komma strax efter såingen. Man sådde oftast råg som kallades för svedjeråg, finnråg eller juureinen på finska. Man sådde också rovor. Rågen slogs ner på hösten med lie eller man släppte i kreaturen för bete. Finnrågen övervintrade och växte nästa sommar till en nästan 2 meter hög, tuvig buske. Man kunde få av ett enda rågkorn över 100 ax som hadde ca 70 korn i varje. Skörden blev altså 7000 falld. Svedjerågens korn är lite mindre än andra rågsorters, men den innehåller stora mängder äggviteämnen. Hållbarheten är också god.
Man kan se rågodlingar efter gamla metoder i Norra Värmland. Finngården Mattila i Röjdåfors har odlat svedjeråg under 1990-talet. Forskarna har hittat några korn i timmerstockar i gamla finska rior och torkhus. Svedjerågen ökar i mängden varje år. Odlingar finns även i Norge,
Finnarna bodde i sina rökpörten. Den sista bebodda rökpörtet är i Lekvatten och heter Ritamäki, Ritaberg på svenska. Gården blev tom på 1960-talet när de sista flyttade till ålderdomshemmet. Finnarna hade med sig även bastuseden. Man vet att alla folken som har varit svedjebrukare har kännt till även bastubadet. När man inte har tvål eller såpa är enda sättet at bli bekvämt av med sot och kol på huden att man svettas bort densamma!
Niittaho Jussi
Den sista finskatande skogsfinnen var nog Johannes Johansson Oinonen, eller Niittahon Jussi i byn Norra Viggen. Jussi dog 13.2.1964 och var då över 90 år gammal. Jussi kunde flytande gammelfinska, svenska, norska och lite engelska också. Jussi var en kulturpersonlighet som hade talets gåva. Talrika är de tidningsintervjuer som han gav på svenska, norska och finska. Jussi blev också kändis genom TV-framträdandet i Hylans Hörna i början på 1960-talet. Efter programmet ville man bygga ett nytt och bättre hus till Jussi och den lämpligaste platsen ansågs vara i Nyskoga. Än idag står sk TV-stugan vid landsvägen i Nyskoga, dit Jussi aldrig flyttade, eftersom platsen för stugan föll inte i smaken på finnskogarnas siste vandringsman.
Vilhelm Henriksson
Vilhelm var en skogshuggare. Han föddes i Vinicka (Viinikka), norr om Råjdåfors. Vilhelm hörde talas finska i sin barndom. Han kunde ej mycket själv, men lärde sig äldre dagar. Vilhelm bodde ihopp med Elin Mattsson från Säterberg. Elins föräldrar var också finsktalande. Vilhelm blev bekant för många turister, som besökte hans och Elins hemm i Nyskoga. Vilhelm sjöng gärna inför grupper och berättade on livet i timmerskogen. Det finns en videofilm som finska skolbarnen i Hallstahammar gjorde tillsammans med sina lärare. Filmen heter Möte med Wilhelm och den kan lånas ut via biblioteken. Man kunde inte kommunisera med Wilhelm på finska men han kunde många finska uttryck och visste vad alla skogen djur och växter heter på finska. När man hälsade Wilhelm Hyveä bäiveä, svarade han alltid, Samoa jälleen! Nu har man inte längre Wilhelm i Nyskoga att möta upp, han avled juldagsmorgon 1996.
Carl Axel Gottlund
Carl Axel Gottlund kallades också för finnskogarnas apostel. Han föddes i Strömdals församling 24 februari 1796 och växte upp i Savolax där pappa-Mattias var kyrkoherde i Juva socken. Karl Axel skulle bli präst. Han studerade i Uppsala, när han fick höra om finnar som bodde i 
skogarna i Dalarna, Hällsingland och Värmland. Han gjorde 2 längre vandringar i finnskogarna; år 1817 och 1821.
Gottlund förstod snart att skogsfinnarna hade många svåra problem. Man skulle lösa problemen genom att organisera huvuddelen av finnskogen till en finsk härad och församling. Häradet skulle få sina finsktalande tjänstemän på alla områden; från postutdelning till tingsrätten. Gottlund såg till att han hade fullmakt att agera i finnarnas ärenden. Ett projekt började i norska finnskogen och första etappen var att lämna ett förslag till kungen i Stockholm.
Man valde ut 12 bönder från finnskogen. Det var lika många från norska som svenska delarna. En del fick förhinder och byttes mot andra. 12-mannadelegationen togs emot i Stockholm där den väckte en del uppmärksamhet. Dessa finska män lämnade ett förslag som hade 10 olika punkter. Dessa handlade om tillstånd att bygga landsvägar och kyrkor till finnskogen, ordna kreatursmarknad, bestämma såldatroten annorlunda och att bilda en stiftelse för att finnarna kunde köpa tillbaka sina fädernesgårdar, som hade hamnat i främmande händer. Till slut ansökte man pengar att kunna åka hem.
Diskussionen i dåvarande riksdagen började gälla om det var överhuvudtaget så att i skogarna fanns personer som inte kunde svenska. Man utsåg en tremannautredning som fick uppgiften att ta reda, om det faktiskt var så att alla i landet kunde inte svenska. Efter utforskningar lämnade utredningen sitt betänkande och innehållet var "att vi har flera gånger varit på kyrkbacken, men ej hört finska brukas". Riksdagen hade ingen anledning att bifalla Gottlunds förslag.
Gottlund var nogrann i sina planer. Han lät gravera en kopparplåt för att trycka kartor på finnarnas områden. Han utsåg alla ämbetsmän till det nya häradet och församlingen. Den sistnämnde skulle ha även två kappelförsamlingar; Lauttasalmi vid nuvarande Lekvattnet och Kirveskangas vid nyvarande Södra Finnskoga. Han ritade även det nya häradets sigill som innehöll det svenska och finska riksvapnen samt symboler för Karelen och Savolax. Ett handslag var huvudmotivet och finskspråkiga texten lyder; Rauha ja rakkaus – sopu ja sopuisuus ( fred och kärlek – sämja och enighet).
Hela Gottlunds förslag fick motvind. Han blev misstänkt som rysk spion och fick lämna landet. Han levde i Helsingfors och ville bli professor i finska språket i universitetet. Elias Lönnrot fick tjänsten. Karl Axel Gottlund var bitter. Han hade förmågan att komma osamms med myndigheter. Ett av hans många sätten att visa åsikt mot styrande senaten var att hans två pudlar hade på sig likadana höga hattar som senatorerna, när dessa promenerade i stadens park .
Gottlunds livsverk var inte anspråkslöst. Han samlade till finska arkiven en stor mängd folkliga traditioner. Han samlade sina upplysningar dels i Finland, dels i skandinaviens finnskogar.