Skriv ut detta Sida

När bocken Kåre hittade malm

 

av Seppo Remes

 

Nyckelord: Finnar, malmupptäckter, Kåre-bocken

 
Bakgrund

 En viss mystik omger bergslagsgruvornas upptäcktshistoria. Märkbart är att finnar omnämns som upptäckare av många gruvor. Skulle finnarna ha haft egenskaper eller kunskaper som gjorde dem lämpade i malmletning? Är det hela tiden traditioner som saknar verklighetsbakgrund eller har sägnerna rätt att finnarna upptäckte många av Bergslagens malmfyndigheter?

Dessa är de frågor som "tvingade" mig att titta närmare på bergslagsgruvornas upptäcktshistoria.

Det finns talrika litterära uppgifter om olika gruvorsnas upptäckande. Jag citerar några böcker och tidningsartiklar, vilka för traditionen vidare om sättet och tidpunkten för malmfyndighetens upptäckande. Därefter försöker jag beskriva "det finska sättet" att leva i skogen, även i Sverige. Till slut försöker jag dra några enkla slutsatser av materialet som jag har gått igenom.

 Detta upplaga är inte likalydande med den versionen som jag lämnade in efter genomfört kurs senhösten 1989. Jag har inte kunnat sluta att antekna uppgifter om de Mellan-Svenska gruvornas upphittande. Det bör dock sägas att arbetet inte fortsätter inom detta ämne just nu.

Den mystiska bocken Kåre, bör forskas närmare. Den förekommer i bild i samband med Sankt Görans Gille (St Örjans Gille) som dess symbol. Vilket är sambandet mellan malmupptäckaren Kåre och bergshanteringssälskapet St Örjans Gille? Intressant är också tanken, att geten som djur har drag till rost och kopparvitrit. Bocken är i detta sammangang en mytisk varelse, budbärare. Bocken påminner också om julbocken som kommer med julklappar i Finland. Fast senare tider har den finska julbocken också fått tomtens skepnad.

 Finnarna och bergsbruket

Det finns talrika och olika uppgifter om finnarnas medverkan i bergsbruket under medeltiden och senare. Olikheterna berör närmast frågan om omfattningen av finnarnas medverkan. I alla händelser råder ingen tvekan om att finnarna och i synnerhet savolaxare tagit del i bergsbruket; det är tvärtom väl känd, att de uppträdde som självständiga bergsmän, varjämte de gjorde sig ryktbara som upptäckare av malmfyndigheter.

Några ortsvisa exempel

Ljusnasberg

Ortens rikare bebyggande och uppodling gav koppargruvans upptäckt år 1624. Såsom hennes första uppfinnare omtalas Mårten finne från Löa. Denne hade för vana att fiska i sjöarna här i trakten i synnerhet Björkaren och Ljusnaren. När han gick genom skogen på väg till dessa sjöar, blev han varse på en bergshäll, en sten som blänkte klart emot solen. När han tog upp stenen, märkte han dess ovanliga tyngd och började fundera, vad detta kunde innebära. Han visade sitt fynd för en gammal malmletare från Skilån i Riddarhyttan i Skinnskatteberg, vid namn Jacob Urbanson, vilken fann koppar i stenen. Sägnen vet at upptäckten utlöste en finninvasion till trakten. För Mårten finne beviljades sex frihetsår från skatten av Ljusnars kopparverk 1630, men han blev strax slagen med blindhet, och den varade i många år till hans liv ändad, förmäler sagan. Om "ruthengängern" Jacob Urbansson vet man att han hade letat efter malm i Ljusnarstrakten under minst tio års tid. Urbansson hade hittat år 1613 en malmstreck borta i Salbotrakten. Den mäktige Louis de Geer intresserar sig för trakten och arrenderar stora arealer från staten. Detta var starten till händelser och omvälvningar i socknens södra del.

En annan berättelse:

"Fallgruvorna som geologiskt hör samman med Finnegruvan och Smältegruvan i Ljusnarsberg, är belägna norr om föregående. De omnäms första gången i 1735 års bergmästarrelation. De var då 5 – 9 alnar djupa och hade legat öde ett tiotal år. Att de upptagits ungefär samtidigt med Finnegruvorna framgår emellertid av 1696 års gruvkarta enligt vilken ett av de fyra utmärkta gruvförsöken på Fallgruvornas plats kallas Bock Michels skärpning."

Ordet bock förekommer också i traditionen om Smältgruvan i Ljusnasberg. Det berättas i olika källor att en smältare vid namn Johan Bock gick arbetslös på grund av den svåra malmbristen i orten, började arbeta med hela sitt hushåll. Strax före jul år 1695 och lyckades i sin nya skärpning, Smältgruvan, blotta så god malm att det allmänna intresset åter väcktes.

Hembygdforskarna har kunnat identifiera finnen i löa. Han är Mårten Nilsson och bor i Mårtensgården i Löa. Myndigheter glömde bort finnen för lång tid. År 1642 omtalas han som "blinde Mårten från Löa" bland lytte, utlevade och orkeslösa personer i Linde bergslags skattelängd och först enligt protokollfört beslut den 14. juni 1647 erhåller han som Storgruvans upptäckare 2 tunnor spannmål som hittelön eller nödhjälp.

Rämsberg

Berättelserna säger att järnmalmförekomsten i Rämsberget påträffades av svedjande finnar, på samma sätt som Nordmarks järnberg hade upptäckts halvtannat sekel tidigare. Det lilla malmfältet är förknippat med flera märkliga namn.

En av de första malmbrytarna vid Rämsberget var den ryktbare sundsjöfinnen Kristoffer Havuinen, Långe Kristoffer, som kom från Rantasalmi socken i Savolax, nära Nyslott. Samma Kristoffer Havuinen skulle enligt en annan sägen ha brutit silvermalm i Brännmosshöjden i Gumhöjden, men fyndstället dolde han så väl att ingen sedan har kunnat hitta den. Om denna sägen finns det en annan version som återges bl.a. Maximilian Axelsson i boken:Vandring i Värmlands älvdal och finnskogar:

"Enligt sägen fann långe Kristoffer Havuinen Upplundshöjden, strax nedom den för sin höjd bekanta Gumklinten en silvergruva, och den ädla metall han här i rik mått upphämtade, smälte han ner i egen masugn i närheten av Motjärnshyttan. Den platsen kallas idag Finnhytteforsen. Ingen fick dock bestämt veta var själva gruvan var belägen, ty denna hemlighet tog upptäckaren med sig i graven."

Hällefors

Hällefors silvergruvor upptäcktes på 1630-talet av en finne, Göran i Käxtjärn, samma årtionde som Mårten finne Upptäckte kopparfyndigheten i Ljurnarsberg. Ernst Ture Ström skriver i sin bok Hällefors och Grythyttebergslag från 1640 till omkring 1700, att

"finnarna med sin kunskap om terrängen visade sig nämligen vara goda malmletare. Göran hade funnit en underlig sten och omtalat händelsen för kyrkoherden Olaus Jacobi Arbogensis i Grythyttan, varvid bergsmästaren Sten Andersson (bergsmästare över Nora, Lindes och Värmlands bergslager tillika med Lerbäcks socken i Närke) underrättades. bergsmästaren begav sig till Hällefors för att med Göran som vägvisare undersöka fyndplatsen. Om sina rön där meddelar han presidenten i Bergskollegiet, Carl Bonde, i brev den 15 februari 1639. På knallig svenska och med klubbig piktur skriver han:

– Ädle och välborne herre Carl Bonde, jag foger E N tjänstvillig ocj ödemjukelig till att förnimma, att en "gronk" haver gått om ett silversreck här uppe i Grythytte socken, samme finne haver väl buret fram någre stenar och vist, här han haver gått till kyrkan, men ingen haver han sagt sig vilja visa, före äm E N själv personligt komme hit opp, dock ej dess mindre haver han följt och visat mig samme streck."

Göran i Käxtjärn erhöll, för att han funnit silverstrecket, livstids frihet från skattejärn för 1/8 masugn, en penningsumma på 50 daler silvermynt och en silverkanna om 80 lod. Den gruva som först började bearbetas fick namnet S:t Görans gruva och gav upphov till de s.k. Östra gruvorna.

Om malmfyndigheterna i hälleforstrakten finns det en annan sägen. I den hittar Örjan Finne malm som ledde till anläggandet av Hällefors Järnverk. Enligt Lena Hellström-Håkansson fann finnpigan Lisa Ersdotter Finngruvornas kopparmalm. Samma källa berättar att Nya Kopparbergets (i Ljusnasberg) bergverk grundades av Mårten Nilsson Finne. Nya malmfynd belönades av kronan, ibland till ett hemmans värde, fortsätter Lena Hellström-Håkansson.

För Hällefors del var den första milstolpen på historiens långa väg årtalet 1639, då finnen Örjans silverfynd blev känd. Nils Helger berättar vidare om tidigare nämnd Göran i Käxtjärn:

"-En dag omkring 1635 var Göran ute på tjäderjakt i bergen nordväst om Käxtjärn. Det var kallt, och han hade tänd brasa för att övernatta där, berättar sägen. När han sedan på morgonen skulle raka ut glöden och släcka brasan för att inte utsläppa skogseld, fann han, att berget därinunder glänste som silver. Det var silverhaltig blyglans."

En annan sägen förtäljer att hans häst råkat trampa på en sten som glänste av den dyrbara metallen. Att han ny hade turen att finna en mycket värdefyllare metall än järn tycks inte ha gjort honom vidare glad. Det var honom ej obekant, att silver var en ädlaremetall, och att för dess bearbetande allt annat måste vika undan. Han kunde alltså frukta att hans och hans medintresserades hytta vid Sikfors skulle bli lidande därav, att ett smältverk av silver upprättades, och att de därigenom fick konkurrens om skogen dvs att skogsanvändningen för silverbearbetning prioriterades och svedjandet skulle kanske förbjudas. Han beslöt därför att hålla fyndet för sig själv. Men under dryckesmål hos Håkan Svensson i Filipstad råkade han yppa sin hemlighet, och ryktet om fyndet nådde omsider riksrådet Karl Bonde. Han förstod genast att en silverfyndighet var något för riket, och han skrev därför ett brev till kyrkoherden i Grythyttan, herr Oluf, och bad honom övertala Göran i Käxtjärn att uppge fyndplatsen. Belöning utlovades till alla parter.

Kyrkoherden fullgjorde sitt uppdrag, och när riksrådet Bonde och övriga medlemmar av Kristinas förmyndarregering i mars 1639 besökte Örebro omtalade Göran sitt fynd till riksrådet och visade som prov en handsten av den silverhaltiga bergarten. I belöning fick finnen livstids frihet från skatt för sitt torp och dessutom pengar samt en silverkanna, vägande 80 lod. Historien vet att i Hällefors kyrka år 1686, St Mickels dag "begrofs gamle Göran Malmletare".

 Nordmarksfältet

Redan år 1658 antecknas i berättelsen eller sk. relationer om Filipstads bergslags gruvor om Nordmarksgruvornas upptäckt. Där står det att "gruvorna äro uppfunne av finnar som vid den orten haft sina svedjefall ungefär 2:ne mansålder tillbaka".

Albert Palmqvist återger en berättelse som upptecknats av stationsföreståndare Clas Pihlström, Finnmossen, och som mycket väl skulle kunna förenas med andra berättelser om svedjande finnar och deras malmupptäckter:

" En man från trakten av Lersjön där Vreta kloster skall ha haft ägor, vallade getter "nord i markerna", då ett par bockar en dag komm ihop sig och stångades uppe på en bergsås. Därunder rev de med klövarna upp det tunna mosslagret, som täckte bergshällen, så att en malmåder, som gick i dagen där, blottades. Mannen råkade få syn på den mörka hällen, som tycket honom egendomlig. Vid hemkomsten berättade han därför om förhållandet. Man fann saken värd en undersökning och "getaren" fick snart visa platsen för bergkunnigt folk. Det befanns att det var ganska ren järnmalm som berget innehöll där. Det dröjde sedan länge, innan gruvdrift genom tillmakning kom i gång."

Falun

Falun tillhör egentligen inte Bergslagen, men dess upptäckshistoria är så pass intressant att jag återger den i detta sammanhang. Det finns en urgammal tradition som låter en finne i Torsång framstå som upptäckare av Falu gruva. Eller – det är fel att påstå att finnen hittade malmen, utan det var hans bock som gjorde fyndet.

Finnen kom tillbaka med bocken från betet i skogen. Bockens horn hade färgats av kopparvitriol. Bocken hette Kåre – jfr att kauris är finska språkets gamla ord för bock. Torsångbonden letade upp platsen, där kopparvitriolen fanns, och upptäckte på så sätt fyndigheten.

Karlstads Tidningen skriver år 1939 att "vid utgrävningar på Eldsborg i Falun gjordes ett fynd, som aktualiserar sägen om bocken Kåre. På mer en halvannan meters djup påträffades nämligen en liten träskulptur, sominte kunde föreställa annat än bock ". Landsantikvarien tog hand om fyndet som idag lär vara bevarat i Dala fornsals samlingar.

Helmer Lagergren har skrivit närmare om Falu gruvas upptäckshistoria angående stubben på Bockhagen vid gruvan. Han återger en skildring av gruvans upptäcktshistoria:

" Beträffande gruvans första uppfinnafe och på vad sätt hon först blev upptäckt, så haver man av gamla trovärdiga män för mer än 100 år sedan den underrättelsen, vilken även man från man och fäder från fäder hört anhälleligen berättas, och allesammans därutinnan överenstämma, nämligen att på den trakten, där gruvan nu är belägen, har varit skogsmark, varest Tuna- och Torsångsborna haft sina fäboställen, varest och en finne bott, som bland annan sin boskap även haft en vit bock, den jan kallade Kåre, vilken finnen nårga gånger förmärkt ur skogen hemkomma helt rödaktigt och mullig, varigenom han fått tillfälle att fråga vallhjonet om orsaken därtill, varpå vallhjonet svarade, att uti skogen var på ett ställe röd jord och mull, därutinnan bocken som oftast valtrade sig. Strax därefter följer finnen vallhjonet till skogen och befinner så i sanning vara, som vallhjonet sagt. Däruppå begynner han gräva uti den röda vittringen, då han i förstone fann en jordsten, som höll blank kopparmalm, vilken honom animerade att djupare ned gräva, då han omsider genom Guds försyn haver påhittat själva kopparmalmstrecket och alltså själva berget av bemälte bock Kåre, Kåreberget kallat, så vida denne skedde, var omrent mellan det förfallna Regeringsschaktet och Karl Gustavs, något närmare till Mellanrumsschaktet och Ladugårdskällan eller, netto sagt inom den cirkumferantien, som gamla Skeppsstötet blev nedsänkt ocj kan stnas av 1686 års karta över Stora Kopparbergs gruva."

Lagergren fortsätter attnämna om en annan berättelse än den nyss sagda. Det har alltid funnits röd jord vid gruvan, som kallas Bockbacken. I Falun är Bockbackevägen och Bockklinten bekanta namn. Bocken intar även en framstående plats vid benämningen av schakt, rum ochorter i gruvan. Lagergren räknar upp ett 50-tal sådana.

Sagan om bocken som Falu gruvas upptäckare har emellertid med oförminskad styrka fortlevt genom tiderna ända intill våra dagar. En bidragande orsak har varit ett minnesmärke, som mer än två sekel funnits uppställt vid Stora Stöten på planen, som begränsas av denna, Långgruvan och Johannesgruvan. Där stod en lien träbyggnad som innehöll en stor stubbe eller rot av furu. Turister jade under åren medtagit små flisor av stubben, varför den blev mindre och mindre. Denna stubbe anses vara den som vallhjonet satt på när bocken Kåre vältrade sig i den röda myllan och på så vis upptäckte fyndighten som ledde till gruvans tillkomst.

Svenska Familje Journalen berättar också om Falu gruvas uppteckningshistoria. Året är 1977.

"Långt innan kristna präster här i landet predikade, bodde där borta i Torsång en finne, rik på mark och fä, och här hade han sina fälador, eller fäla'r, varav sedan namnet Falun uppstått. Några gånger hade getter kommit hem med kopparfärgat ragg, utan att jan kunde förstå orsaken. Men en dag satt hans vallkulla på en stubbe just på den här backen och såg, att en bock tumlade sig i marken, fick någonting på hornen, som glänste i solskenet. Närmare påsedd, befanns marken bestå av rödaktig mylla, ett söndersmulat lager av kopparberget därunder, vilket därigenom upptäcktes. Och till ära för bocken , som gav anledning till den viktiga upptäckten, kallas backen Bockbacken. På finska kallas bock eljest kauris och detta berg kallades fordom Kårberget, som sedan ändrats till Kopparberget. Alla dessa namn erinra således om Torsångfinnens bock."

Norbergs bergslag

"Om Kopparberget och de järnmalmsförande trakterna kring Kolbäcksåns vattensystem har folktraditionen haft åtskilligt att förtälja, och ofta har den knutit an till detta centralt, alltid lika spännande moment: till själva upptäckten av de märkliga metallerna. Folkliga berättelser hur det gick till på gruvorna kring Norberg blev funna, ha emellertid inte bevarats. Någon motsvarighet till den rätt ymliga sägenbildning, som uppstod kring Stora Kopparberget, ha Norberg inte att uppvisa. Var orsaken härtill kanske, att järnet för svenska bönder sedan urminnes tider var för hemvant och billigt om att omges av någon upptäcktsmystik." Så skriver Kjell Kumlien i sin stora bok om Norberg genom 600 år. Jag har inte heller hittat någon sägen om malmens upptäcktshistoria som placerats i Norberg.

Sala

Sala silvergruva är också upptäckt av en finne enligt sägen. Sala silvergruva var omtyckt av finnar som arbetsplats, eller med tanke på silvergruvans ekonomisk ställning – även finnar tvingades till gruvarbete. I räkenskaperna från denna gruva finnes i längderna över gruvfolket åtskilligt finskt arbetsfolk. Dessa personernas finska ursprung meddelas på olika sätt; enklast med uppfiften "från Finnland", vidare med gängse beteckningar som "Finne" eller ibland "Tavast" med angivande av hemkomsten i Finland eller också med angivande av finska namnformer. Vi får sålunda i dessa längder mängder av finska personnamn, tillnamn, öknamn mm. Tämligen bra återgivna som t.ex. Hirffue Matz, Minck, Michill Hiiska, Lalapä, Rautapundar, Jöran Honk, Kattelayn, Kyllemees, Herkenpoyka, Torfuasotta osv.

I namnlängderna påträffas även den finne som omnämndes i en relation eller berättelse från bergskollegiet 1666 med beteckningen "Pää Pelle" eller Huvud Per såsom förman för finnar som enligt sägen skulle ha upptäckt gruvan på 1200-talet. Han återfinns här i dessa längder från 1500-talet som bergsman under namnformer som "Päiffue Pelle, Päyve Pär, Pääpelles Göran dvs uttydt ungefär som "Goddag Pelle" osv. Av hälsningsordet "päivää" som han tudligen ivrigt nyttjat, här i en hoppdragen form "pää", som betyder Huvud. Han har i sägnen därför förlänats rangen som huvudman för gruvupptäckande finnar 300 år tidigare. Traditionen har som ofta brukar ske, fått tidsbegreppen grumlade och förlagt hans livstid till mera obestämd och avlägsnare tidsålder.

Man kan tillägga att ortsnamnet Sala skulle anligt vissa forskare vara finska och betyda "fördolt". Det skulle i så fall styrka teorin om att det var en finne som upptäckte gruvan. Då skulle malmfyndigheten legat nära Herr Stens Botten och finnen skulle ha hemlighållit sitt fynd. Pää Pelle skulle ha kommit till ett ställe där åskvädret blåst omkull ett stort träd. Berghällen under trädet, som nu blottades i dagen, skulle blänkt som silver.

Om den andra sägen finns en beskrifning från år 1666 i Bergskollegii Relation. Efter att man beskriver esternas härjningar i gruvan fortsätter texten:

"men then näst skall en Finne som sig på skogen thersammanstädes satt, hade första malmen af thetta werket uti en jordsten under en kullblåst tall näst ofwan för gamle Her Stens botn på the rum som nu Skienkeborn kallas, opfunnet och thet fördoldt hafwa, hwilkwt sedan effter Guds försyn är uppenbart och för dag kommet – och den districten eller orten för den skull kallat Sahla, som på finska tungomålet heter fördold och af Sahla till ossia, ett fördolt ting til sägandes hafwa sin Derivation – detta så mycket man til troendes är Sahlberget sedan begynt och drifwit, först på Herr Stens Botten af de derwid nedsatte Finnar och annat Folck som förr ombemält är, hwilken til en förman och Grufwestigare förordnat wardt en finne beenämn Pääpelle eller Hywud Päär, af hwilkens afföda, men effter man, några få i denna tid lefwa, men nu alldeles utdödda."

Enligt en variation av sägnen om Pää-Pelle "påträffades gruvan av en finne, Pää-Pelle, eller Huvud-Pälle, en av dem som någon gång omkring 1180 först bränt Sigtuna och sedan fortsatt sina plundringar norrut, bl.a. vid Sahlberget. Enligt den här variationen skulle gruvans upptäckare kunna vara en ryss eller en livländare lika väl som en finne. Andra utpekar Magnus Ladulås som den som anlagt gruvan, vilket i så fall skett omkring 1260. Hur sanna är dessa uppgifter kan frågas. Tidpunkten varierar mycket och hembyggdsforskaren Petrus Norberg påpekar att dokumenterat facka ofta saknas.

En bergmästare, Hans Ranie kommenterar gärna olika sägner i sian berättelser (relationer) till bergskollegium. Han kommenterar år 1711 uppgiften om olika andra sägner kring Sala silvergruva, men lämnar dess upptäcktshistoria utan kommentarer. Kommentarer kommer först år 1714 i Olof Tryggs relationer och han skriver:

"Anno 1240 uti Konung Erik d II tijd är gamla skärpningarna wid Krokforss först upptagne af finnar, som der swediat, och efter Swedie elden blifwit malmfläckarne warse dem de sedan efter begynt eftersättia, hwilka finnar sig i gamla grufbyn nedsat och haft en finsk predikant, hwilkwn har warit gamle IeanHanssons sstyfmorfader och intill åhr 1616 bodt."

Olof Grau säger i sina bekanta beskrivningarna något annorlunda om tidigare nämnda Pää Pelle:

"Man har ment att denna grufwa icke skulle wara äldre än ifrån konung Knut Ericssons tijd, hwilken regerade vid år 1187; då skall af estlänningarna eller Ryssar kallade, ifrån Est-Lifland, Carelen och Curland, hwilka samma år gjorde infall i Mälaren och der omkring härjade och urbrände många orter såsom Sigtuna stad och flera ställen, några sedan begifwit sig hit åt orten och tagit sina ständiga hemwist: En deras huvudman, Päpelle kallad, eller Huvd Päär, sägeshafwa aldraförst funnit en malmsten under en kullblåst tall på det rummet här wid Grufwan som Skänkeborn heter."

När det gäller Sala silvergruvans upptäcktshistoria, är bilden någorlunda otydlig. Det kan hänga samman med gruvans värde. Ett kärt barn har ju många namn!

Sala gruvans äldre historia är ganska okänd. När malmen upptäcktes eller när brytningen påbörjades, är osäkert. Det finns en gammal sägen om Bråsta-Lasse, som egentligen hette Lasse Ingvallsson. Någon gång under 1400-talets slut kom hans kor hem från skogen med silvrade horn, efter att har bökat i marken. Så upptäcktes hela silverberget, och Lasse blev en rik man. Enligt sägen blev Lasse också högfärdig. Han försåg sin häst med betsel och skor i silver, och utrustad på detta vis kom han en julmorgon ridandes till kyrkan. För att visa sin makt, red han in i kyrkan, men hästen halkade och föll, och Lasse kom under och bröt ena benet. Lasse fick leva sina återstående dagar med träben, för att benbrottet fick benröta och foten fick amputeras. Lasse var en verklig person. Hans gravsten , villket är uppställd i Sala sockenkyrkans vapenhus, berättar att "Anno Domini 1515 pingstdags afton jordades här beskedlige mannen Lasse Ingwallsson i Bråsta".

Fär Salas del finns det ännu en sägen vilken kan upplysa om gruvans upptäckning. En Anders Oloffson kan vara gruvans rätta upptäckare. År 1546 skrev en Tortuna-prost att en gammal gubbe, som fick 2 spann korn, "ty han var then förste som Salegruffwa vp hitte".

Andra orter

I litteraturen finns talrika berättelser om hur vissa mindre gruvor blev upptäckta. Oftast är det likalydande med de här över redovisade. I synnerhet Värmland är det landskap där sådana berättelser förekommer som tätast. På olika håll hänvisas till två norska gruvors upptäckshistoria. Det är frågan om Kongsbergs och Röros gruvor. Där har bocken eller getter spelat med på samma sätt som i sägnen om Kopparbergs gruva.

Gemensamt i sägnerna

Som det framgår av föregående, har nästan alla historier viss gemensamma ssärdrag. Man skulle kunna kalla den delvis "bocksägner" för att bocken förekommer i olika skepnader; som djur, ortnamn eller personnamn. Förvånansvärt ofta är upptäckaren en finne. Man kan nästan säga att om upptäckaren inte är en finne, existerar ingen tradition om gruvans upptäckshistoria.

Tidsuppfattningen kan vara svår. men oftast ör det frågan om en avlägsen tid. Endast i vissa värmländska sägner var tidpunkten exakt angivet. När det gäller Sala, varierade tidpunkten för gruvans upptäckande med ca 200 år!

Gruvors upptäckt har relativt ofta med vallning att göra Sällan någon naturfenomen eller annan yrkesutövning kopplas till upptäckten. Särskilda malmletare kunde inte mycket – de heller – enligt traditioner. Endast i ett fall sägs malmletning burit lycka med sig.

Var finnar alltid finnar?

Vi kan utgå från uppfattningen om att finnar alltid har funnits i Sverige. Under medeltiden var Mälarlandskapets finnbosättningar huvudsakligen i städerna. Finnarnas antal kan på 1500-talet uppskattas till ca 500 personer inom Mälarregionens norra strandsida. Med namnet "finne" menas idag en person som kommer från Finland och har finska som modersmål. Under medeltiden var begreppen nog tile öppnare. Namnet "finne" kan knappast redovisa vederbörandes modersmål, utan anger endast härkomsten från Finland. Man kan tänka sig att andra generationens finnar inte hette "finne", utan hade en annan namnskick. Man kan också utesluta samerna,, med tanke på näringssättet. Finnarna svedjade ganskaofta, bland samer och svenskar var så inte fallet. Den enda svårigheten i tolkningen om uppgifternas äkthet, när det gäller finsk påbrå hos malmupptäckterna är själva ordet "finne" som i ortnamnsammanhang är nära ordet "finna". Risken att förväxla orden kan man nästan bostse ifrån detta sammanhang – oftast grundar sig påståenden om finsk härkomst på andra faktorer än ortnamnen.

När det gäller Ljusnarsskogen, vet man att den första finnen kom 1598 och hade nästan gränslösa skogsområden för sin nyttjande, vilket är dokumenterat. Han hette Henrik Nilsson Verduinen. Han var i tjänst på Värmlandsberg i Karlskogatrakten innan han sökte sig till Ljusnarsberg. Inom loppet av några få år får han grannar, troligen släktningar. Trettio år senare sägs mest av folket kring Ljusnarsbygden vara hans söner eller mågar som fått ta upp egna gårdar i utkanten av det väldiga hemmanet. Att det var många finnar i dessa trakter är klarlagt – vad dessa sysselsatte sig med är mera obekant.

Är sägner sanna?

Efterforskningar kan förklara mycket av det som sägnen innehåller. Jag försöker här kommentera några sägner som jag tidigare här presenterade.

I Ljusnasberget eller Nya Kopparberget bodde vid Östra Born vid Ställdalen en man som hette Mårten Nilsson. Han nämns i 1642 -års skattelängd och år 1647 nämns han som Storgruvans upptäckare. Man vet också att alldeles intill Ställdalens samhälle bodde en finne någon gång på 1600-talets senare hälft. Han hette Tomas Puvuinen och hade svedjeland vid Bäckaskog. Att det verkligen fanns en smältare vid namn Johan Bock i Ljusnasberg är obegräftad. Man kan tillägga att Ljusnasbergstrakten var tidigt bebodd av finnar. Terrängens egenskaper med vida granskogar gjorde landskapet attraktivt för svedjandet. Det finns forskare som påstår att i dessa trakter fanns det finnar före den egentliga invasionen som började ca år 1580.

Kristoffer Havuinen var en verklig person. Om han upptäckte järn eller silver, kan inte styrkas genom skriftliga dokument. Det låter lite konstigt att man inte har funnit hans gömda silvergruva, den nya tekniken borde klara av den uppgiften även efter en relativt lång tidsperiod.

När det gäller Hällefors, bör först konstateras att personerna i sagan är verkliga. Om de blandade sig i gruvupptäckten är en annan sak.

Att finnarna alltid gillade bergshantering kan förklaras med enkel konkurrenstänkande. Malmbrytningen kunde med säkerhet betyda att det var "färdigsvedjat" på ett par mils avstånd från gruvan. Bergshanteringen gav kronan värdefulla skatteinkomster som bar upp landets ekonomi. Den måste prioriteras på alla sätt. Svedjandet förbjöds därför år 1638 inom en mils avstånd från alla hyttor och gruvor.

Lagen kan låta sträng men tillämpningen var nog mildare. Särskilt många leddes inte till galgen trots att det efter år 1664 bran friskt på svedjelanden i Bergslagen. Å andra sidan kanske svedjefinnen sparade eller gömde sitt malmfynd – väl medveten om att skogen, vilken var lämplig att svedja, skulle ta slut. Gruvhanteringen kunde då komma även finnen eller hans barn väl till pass som försörjning.

Historien om Göran i Käxtjärn låter ganska otrolig, ty knuten, där elden skulle ha tänts för övernattning. låg bara 3 km från Käxtjärn. Hade Göran hunnit så långt, så hade han tagit sig hem påkvällen. Lika osannolikt, för de hästar som på den tiden användes i skogarna, var inte skodda, och att själva hoven skulle ha repat så pass i stenen, att en metall framträtt, kan knappast antagas. Sannolikast är nog att Göran verkligen var ute för att leta malm, järnmalm nämligen. Han var ju redan intresserad av bergsbruk och hade tillsammans med sin bror, Bertil, och tre andra torpare, del i Sikfors hytta mellan Norr- och Sörälgen.

Sala och Falun har varit mycket viktiga gruvor fär Sverige. Man vet att kring viktiga saker bildas lätt traditioner. I litteraturen kunde jag hitta endast 4 sägner om Sala, varav 2 handlade själva malmfyndighetens upptäckande. Om Falun finns det endast berättelsen om Bocken Kåre och dennes vita päls som färgades röd. Sakförhållanderna stämmer mycket väl i sägnen kring Falun, men traditionen i Sala är svårare att bevisa. Sala-traditionen flyttas i tid ganska mycket. Iförsig kan sägnerna vara sanna, men tidsbestämmelsen är svår med utgångspunkt av sägen. Sägner och traditioner kan ofta ha en verklighetsanknytning, men enbart dem vågar man inte lita på; de måste stödjas av dokumenterade fakta. Sådana saknas beträffande Sala silvergruvas medeltidsålder.

Det är troligt att silverfyndigheterna i Sala upptäcktes under senare delen av 1400-talet. De äldsta delarna av gruvan kallas för Gamle Herr Stens botten som syftar sannolikt på Sten Sture d.ä., riksföreståndaren på 1400-talets slut. De senaste årens arkeologiska utgrävningar och fyndmaterial från gruvbyn pekar på 1400-talets mitten. Faktum kvarstår: Bergsbruket var i gång år 1510, men något dokumenterat bevis för en tidigare brytning finns inte.

Järnhanteringens ålder och utspridning i Bergslagen

I mitten av 1500-talet var stora skogstrakter obebyggda. Det är i Bergslagen byarna utmed Kolbäcksån och dess sjöar först bebyggts. Dessa byar blev till redan under 1400-talet. På 1600-talet bebyggdes skogstrakternas byar. Praktisk taget alla vid huvudvattendraget bebyggda byar kompletterade näringen med hyttdrift vid ån eller småbäckar. De byar i Bergslagen t.ex i Norrbärke-trakten som dyker upp i längderna under 1500-talets senare del eller början på 1600-talet hör bla Björbo, Götberget, Sjövad, Snöån, Harnäs, Vinsebo, Furbo, Finnbo och Jobsbo. Alla finnbygder i norr (Norbo finnmark) är redovisade först under 1600-talet, med eller utan skatt.

Man vet att finninvandringen började på alvar omkring1580 och fortsatte livligt till år 1620. Under den här tidsperioden fick Mellan-Sverige en befolkningstillskott med ca tiotusen personer. Uppskattningar varierar dock mellan 4 000 och 40 000! Finnarna hade kunskapen om järnmalm med sig från Finland. Många flyttade från Rautalampi (=Järntjärn)

Det svenska jordbruket omfattade väl redan tidigt en djurskötsel, där kor, oxar,får och getter betade mest på skogen och på vintern utfordrades med hö från slogar på myrar och ängar jämte löv och lav och annat ersättningsfoder. Med bergsbruket ökade antalet hästar i Bergslagen. Hästen spelade en viktig roll i för kol- och malmforor och senare också för vindkörning i gruvorna. Finnarnas odling av råg på svedjelanden var självfallet också ett livsvillkor. Finnbefolkningen bidrog till genom odlinssättet att bergsbruket fick fart, i synnerhet i Bergslagen. Farten ökade märkbart vid sekelskiftet 1500-1600 och man kan anta att den finska befolkningen bidrog till ökningen. Man borde med hänsyn till finninvandringens tidpunkt, se med en viss reservation alla folkliga berättelser om finnarna alla fall före 1580-talet. Före detta årtal lär finnarnas antal i Bergslagens skogar vara tämligen ringa.

Det finska levnadssättet

Man kan dela finska invandringen till två olika perioder rörande Bergslagens geografisk område och tidpunkt. Likadant kan man dela finnarna till två olika grupper med tanke på deras traditionell sätt att bruka jorden – man kan tala om väst- och östfinnar.

Invandringens första – och nästan hela andra period är egentligen ingen invandring ty Sverige och Finland var ett och samma rike! Man bör tala om folkomflyttning i stället.

Jag vill dra gränsen vid 1500-talets sista årtionden före dessa invandringsperioder. Den tidiga invandringen omfattade både väst- och östfinnar, den senare perioden nästan uteslutet savolaxare och karelare vilka räknas till östfinnar. Det östliga och västliga finnarnas levnadssätt skiljer sig avsevärt från varandra. När västfinnar har brukat sina sedimentjordar längs vattendragen , har östfinnar svedjat sina bergsåsar sen urminnestider. Den här skillnaden har påverkat dessa människornas levnadssätt på olika områden; värderingar, folkloren språket byggnadsskicket och mycket annat. Man kan säga att östfinnar var ett slags valvnomader. Man fick flytta sig efter svedjelanden. Därför var kunskapen om terrängen livsviktig egenskap för östfinnar. Det var brukligt att finnen hela tiden viste ett antal ställen – lämpliga att svedja – som låg relativt avlägset. Avstånden kunde vara upp till 5 mil. Man har vissa sammanhang påstått att savolaxare visste mycket noga villka möjligheter till svedjande det fanns i Sverige. Man fick bara vänta på lämplig tillfälle och fara över Bottenviken.

Savolaxarna hade förmågan att anlägga nybyggen och svedjebrukskolonisationen i mellersta Skandinavien – i Sverige och Norge – måste ses som ett led eller vidareutveckling av den omfattande kolonisationsrörelse, som redan vid slutet av 1400-talet hade påbårjats i Finland och som inder 1500-talets lopp skulle komma att förändra bebyggelsebilden på ett avgörande sätt. Man kan efteråt konstatera att savolaxiska släkters spridning i mellersta Skandinavien följer exakt granskogens spridningsområde. Savolaxarna svedjade nästan uteslutet i s.k. huuhta, som kan förklaras vara en svedjetyp i granskogen.

Västfinnarnas vandring till Sverige kan kallas arbetsvandring. Många av dessa finnar var bönder eller hantverkare, somliga var handelsmän. Bergslagen sökte under senmedeltiden gruvkarlar, hyttarbetare och yrkeskunnigt folk till bergshanteringen. Troligt är också att man visste om finnens förmåga att kunna läsa av terrängen. Det traditionella östfinska sättet att kunna läsa av växter, djur terrängformer och träd kom till användning i Sverige. Senare forskning hävdar att dessa kunskaper var nyttiga och livsviktiga även i Nord Amerika då finnar och svedjefinnar bosatte sig där för 350 år sedan.

Finnarna och bergsbruket

Vadstenamunken och sedermera västeråsbiskopen Peder Månsson dikterar i sin "Bondakonst" i början på 1500 -talet följande rader om finnarna:

Fruktsammast äre Sverikis Finna

ty ganskan mång barn föder var kvinna.

Det vare Sveriki och Finland stoor nyttha.

Med finnom brukas Sölf och Kopparhytta.

Än komma till Sveriki Finna ymneliga nogh

som brukte åker och rydde skogh.

och gaves dem frihet nåkor år

på ödegodsen där skooghen ståår

där med måtte landet och Kronan upphöjas

och fattigdom Finnom med lönn förnöhjas…

Finnar har enligt Månsson varit i skogen redan i början på 1500-talet. Dessa har brukat silver- och kopparhyttor. Fattiga finnar vilka redan under medeltiden sökte sig till Sverige, deltog i bergsbruket, i gruv- och bruksdrift. Dessa gammelfinnar bosatte sig bl a i Guldsmedshyttans, Ramsbergs, Vasselhyttans och Löas närhet. Enligt Helmer Linderholm är dessa finnar inte svedjande östfinnar utan har sökt sig till Bergslagen av andra orsaker. Dessa finnar assimilerades snart med svenskarna, men drängstugor och bosättningar i skogen gjorde det lättare för "nyfinnar", att hitta bostad för sig och sin familj.

Vilket talar för finnarnas fördel

Att finnarna förekommer ofta i sägner som malmupptäckare, kan knappast vara slumpmässigt. Finnarna hade vissa särdrag i sitt levnadssätt som gjorde sannolikheten stort att de skulle hitta även malm.

 Att bo längst inne i skogarna och komma ständigt i kontakt med nya obebodda områden måste vara en fördel. Finnarna började odla skogar som aldrig tidigare hade odlats. Finnarnas odlingsmetoder var gynsamma för nya malmupptäckter. Man svedjade ju årligen på nya ställen, vilket är en fördel jämfört med de svenska böndernas odlingsmetoder .

Finnarna hade också en bra kännedom om skogar och myrar långt ifrån svedjor och bosättningar. Vilka skulle vara malmupptäckare om inte i skogen levande finnar!

Källförteckning:

Broberg, Richard: Finsk invandring till mellersta Sverige, Uppsala 1988

Carlborg, Harald: Ljusnasbergs Malmtrakt i Örebro län, Uppsala 1934

Fredriksson Sven: Finnarna var först i Ljusnasberg, Örebro Kuriren 1956

Granström G.A: Ut Sala gruvas historia intill 1600-talets mitt,Västerås 1940

Hellström-Håkansson Lena: Utsikt Bergslagen, Kumla 1988

Helger Nils: Hällefors socken Falun 1945

Hult Karl: Ljusnasbergs krönika 1918

Jönsson Tomas: Finsk invandring till Sverige före 1700, Engelbregt 1986:3

Kumlien Kjell: Norberg genom 600 år, studier i en gruvbyns historia, Uppsala 1958

Lagergren Helmer: Stubben på Bockbacken vid Falu gruva (Hammare och fackla 1928)

Linderholm Helmer: Vi skattskyldig finske nation i Ljusnars Finnemark

Lööw Kjell: Svedjefinnar – om 1600-talets finska invandring i Gävleborgs län, Gävle 1978

Nordberg Petrus: Sala gruvas historia under 1500- och 1600-talen, Sala 1978

Palmqvist Albert: Finsk kolonisation i Bergslagen 1 Den tidigaste invandringen. Filipstads Bergslags arkiv nr 4 1938

– Nordmarksgruvornas ålder och upptäckshistoria (Bergslagen i ord och bild 1946)

– Om sundsjö- och Älgsjöfinnarna. Filipstads Bergslags arkiv 8:1 1938

– Rämsbergs gruvor och Näsrämmenhyttan. Filipstads Bergslags arkiv nro 3

Pålfeldt Johan: Finnarna i Värmland och Solör, Karlstads Tidningen 1953

Ström Ernst Ture: Hällefors och Grythyttebergslag från år 1640 till omkring 1700,Lund 1956